- Bra att veta om sök -

Om anmälaren nu fullgjort sina förpliktelser och anmält i tid så måste också arrangören respektera gällande bestämmelser. Det vanligaste problemet är att kallelser och återbud skickas för sent, de ska vara anmälaren tillhanda senast 14 dagar före tävlingen. Tillhanda betyder här samma sak som vid anmälan, det vill säga mottagaren ska ha brevet i lådan. Poststämpel eller liknande gäller inte. Ofta uppstår problem om beskeden skickas som föreningsbrev. Det är nog värt den lilla merkostnaden att skicka dem som ordinarie post. Anmälningsavgiften ska återbetalas samtidigt med återbud.

Återbud från tävlande (eller snarare att återbud inte lämnas utan den tävlande kommer bara inte) är ett stort problem på många håll. Givetvis ska en tävlande som inte vill eller kan utnyttja en plats på ett prov snarast lämna besked till arrangören (som då kanske kan kalla en reserv). För att anmälningsavgiften ska återbetalas krävs, förutom återbud före provdagen, att hinder uppstått varöver anmälaren inte råder. Detta hinder ska skriftligen bestyrkas av veterinär, läkare eller styrelsefunktionär inom den egna klubben senast 14 dagar efter provet. Arrangören har då att senast en månad efter provet återbetala avgiften. Tidigare stod i U-pärmen 6.2 speciellt angivet att avgiften ska återbetalas om tik löper eller om hund över 18 månaders ålder blivit uppflyttad ur appellklass. Den texten är nu borta och då diskuteras vad som är "orsak, varöver anmälaren icke råder". Löpningen råder man inte över men nog råder man väl över om hunden blir uppflyttad? Det har inte under förarbetet med de nya reglerna diskuterats någon sakändring på det här området. Rimligen är uppflyttning fortfarande att räkna som giltig orsak. Fallet kan nu också bli aktuellt i lägre och högre klass om karenstiden hinner gå ut.

Det är numera tillåtet att använda visselpipa vid sökarbetet. Vi tror inte att det ska orsaka domarna några speciella problem. Det framgår inte helt klart vad föraren menar med sin visselsignal men det gör det inte med alla kommandon heller. En överljudspipa (inte hörbar för människan men väl för hunden) får anses användas då föraren stoppar den i munnen.

En fråga som inte aktualiseras av nya reglerna men som ändå kan finnas skäl att ta upp är återförande av figurant till mittstigen i sökhundsgruppen. Det verkar ibland som om vissa domare fäster orimligt stor vikt vid hur hunden uppträder vid just återförandet. Dock är det en detalj av underordnad betydelse. Hunden ska vara under kontroll men behöver inte alls gå som vid fritt följ. Föraren har ibland bestämda åsikter om i vilken ordning de inblandade ska gå. Vissa vill ha figuranten först, andra vill ha figuranten bakom hunden. Funktionärerna bör vara lyhörda för förarens önskemål i det här avseendet.

Det finns inte i reglerna klart uttryckt hur föraren får bära kopplet under sökarbetet. Tävlingssektorn (som innehåller före detta regelkommittén) har diskuterat frågan och fastslår att kopplet inte får bäras i handen men att det inte behöver avläggas osynligt för hunden. Det kan alltså bäras runt midjan, över bröstet eller delvis stoppas ned i en ficka. Samma gäller oavsett markeringssätt men föraren till skallmarkerande hund behöver ju aldrig plocka upp kopplet över huvud taget.

En generell anvisning som sparar mycket text är den om "Likvärdig prövning". Det handlar då om de faktorer som arrangören kan påverka, alltså inte väder och vind etc. I de allra flesta fall kan ju alla hundar i klassen prövas på precis samma sätt och då ska så ske. Det gäller även föremålens placering på "Uppletande av föremål". I sökhundsgruppen finns det inskrivet att figuranterna ska placeras på samma ställe inom respektive klass. Det är väl det som gjort att frågan dykt upp vad gäller "Uppletande av föremål". Strängt taget är det anvisningen i sökhundsgruppen som är överflödig. I rapporthundsgruppen gäller likvärdigheten uppkopplingsplatsernas belägenhet. I spårhundsgruppen är det mest uppenbart att hundarna inte kan prövas på exakt samma sätt men arrangören ska ändå eftersträva att göra förhållandena så lika som möjligt.

Jag skrev för något år sedan om vattning av hunden under pågående sökarbete. Enligt den veterinära sakkunskap jag konsulterade ska inte en fullt frisk och väl förberedd hund behöva mer vätska under den korta tid ett sök pågår. Om en hund blir kraftigt medtagen under söket så kan det vara en indikation på något fel. Domarna bör då bryta om inte föraren har det omdömet. Många diskuterar dock fortfarande detta med vattnet och menar att det inte är rättvist, i spår- och rapporthundsgruppen kan föraren ge vätska. Vi tycker inom tävlingssektorn inte att detta är någon stor fråga utan kan acceptera att även sökhundsföraren har med sig vatten och skål, i till exempel en midjeväska.

En dold sökfigurant ska hunden endast kunna etablera vittringskontakt med. Hunden ska alltså inte före eller under markeringen kunna se, eller komma in till, figuranten. Det ställs inga krav på att föraren sedan ska klura ut hur figuranten ska tas fram ur sitt gömsle. Det räcker med att det av hundens markering framgår var figuranten ligger. Tävlingsledaren eller medföljande domare säger åt figuranten att komma fram. Anvisningarna säger att den skallmarkerande hundens markering ska vara vägledande. Man kan dock inte enbart se på hur föraren i det speciella fallet vägleds till figuranten, skallgivningen ska givetvis vara bidragande och inte lokalkännedom eller det faktum att området är överskådligt. Det senare, överskådligt område alltså, förekommer i alltför hög grad på våra söktävlingar. Terrängen ska vara starkt kuperad och betäckt. Är den det, och arrangören dessutom bemödar sig om att placera figuranterna så att det ställs krav på både sökarbete och markering, så blir domarnas arbete lättare och betygen mer rättvisande. Anvisningen om "komplicerade förhållanden" bör alltså beaktas i högre grad.

Följande var scenariot i en av gruppuppgifterna: I lägre klass skickas en hund rakt ut i början av området. Den försvinner över en liten bergklack men kommer snart tillbaka med rullen. Vid påvisningen går hunden rakt ut över berget och vinklar sedan in i området och visar föraren till en figurant i slutet av området. Den figuranten, som är delvis dold, har varken hört eller sett hunden i närheten tidigare. Föraren skickar vid återkomsten till stigen ut hunden på samma ställe igen. Hunden kommer även nu tillbaka med rullen och visar på rakt ut till en figurant i början av området. Denna figurant, också delvis dold, uppger att hunden varit där två gånger och tagit rullen. Efter första gången skymtade figuran-ten hur hunden vid påvisningen försvann bortåt i området. Hunden tar sedan också tredje figuranten och det är dags för domarna att ta ställning till det inträffade.

Det ligger väl nära till hands att tro att hunden bägge gångerna tagit rullen hos figuranten i början av området men vid första påvisningen fått vittring av den längre bort (ca 75 m) liggande figuranten och visat dit. Rent teoretiskt skulle man kanske kunna leda det i bevis men knappast i praktiken. Det finns gott om tillfällen då hunden inte iakttas av vare sig figuranter eller domare. Det man kan konstatera är dock att hunden brister i markeringen av den i början av området liggande figuranten. Neddraget bör bli ganska stort men givetvis mindre än om hunden inte markerat figuranten över huvud taget.

Konferensen rekommenderade försiktighet när det gäller att avgöra vilken som är "rätt" figurant i fall som det ovan beskrivna. Försiktigheten gäller såväl figuranternas utsagor som vad hunden haft för sig under perioder då den varit utom synhåll. Förarens rätt att, utan betygsneddrag, transportera hunden på mittstigen diskuterades. Självfallet har föraren denna rätt, det kanske inte alltid går att skicka där hunden kom in till föraren. Sökbanan vid årets NOM i Göteborg var ett bra exempel på när föraren kanske

får gå en bit med hunden innan terrängen lämpar sig för ett skick. Ett sökarbete som mest består av transporter på stigen torde inte falla många domare i smaken men det var inte det frågan gällde här. För övrigt handlade sökdiskussionen mycket om frågor som berördes i en artikel i Brukshunden 6/1988. Den artikeln ges därför som repris i lätt redigerad form.

Det svåra kapitlet dirigerbarhet kontra självständighet förekommer inte bara vad gäller våra sökhundar utan även vid till exempel arbete med apporterande fågelhundar. Man måste, både som domare och som förare, vara medveten om att det är frågan om att finna den rätta avvägningen mellan dirigerbarhet och självständigt arbete, och det är inte lätt. Idealet är en hund som efter förarens dirigering söker av bit efter bit av området, föraren anvisar en sektor som hunden självständigt arbetar inom tills föraren eller hunden tar kontakt igen. Att en hund, som ute på ett sökslag får vittring av en figurant, ska lokalisera och markera figuranten, är helt klart och det har vi ju också nämnt tidigare.

Det är emellertid tävlingssektorns uppfattning att avvallningen ofta ges en felaktig betydelse och att detta får konsekvenser för många hundars arbete. Avvallningen är inte till för att hålla hunden inom området utan för att göra förhållandena mera likvärdiga för de olika hundarna. Om man under inlärningen använder avvallning som en hjälp för att få hunden att söka inom ett begränsat område så måste man givetvis innan hunden kan anses vara klar för tävling eller praktisk insats se till att hunden dels kan arbeta inom ovallat område, dels inte driver iväg för att avvallningen sträcker sig långt bort. Om man ser praktiskt på användningen av en sökhund så kan man knappast göra sig beroende av att få ett avvallat område för hunden att hålla sig inom och således på jägarvis kunna "stryka kopplet" varefter hunden försvinner och inte hörs av förrän den funnit figurant.

När det gäller antal funna och markerade figuranter får man nog snarare se det som ett fel om hunden inte hittar alla, än att allting är bra om hunden inte missar någon figurant.

Tävlingsmomentet är ett arbetsprov där föraren ska visa att hunden, utan onödigt slöseri med tid eller energi, kan efter förarens dirigering systematiskt söka igenom området.

Ibland framförs åsikten att om vinden ligger rätt så kan hunden i stort sett avsöka en sida av området gående på stigen. Det är säkert så att hunden under gynnsamma vindförhållanden från stigen kan få vittring av en figurant i områdets ytterkant. Ett sökområde ska dock enligt anvisningarna vara beläget i starkt kuperad och betäckt terräng. Försök har visat att det är så gott som omöjligt att under sådana förhållanden från en mittstig avgöra eventuell vindriktning 50 meter från stigen. Detta talar för att en hund måste arbeta ut i områdets fulla djup även om den i början av ett slag har vinden mot sig.

En sökhund ska vid funnen figurant markera, det vill säga leda föraren till figuranten. Man fäster vid bedömningen vikt vid att markeringen är fullgod, en skallmarkerande hund ska ge vägledande skallgivning och en rullmarkerande hund ska utan tvekan påvisa figuranten. För att domarna ska kunna kontrollera hur hunden fullgör de nämnda uppgifterna krävs oftast att de följer efter föraren vid avhämtandet av figuranten. Domarna bör då inte vara närmare föraren än vad som krävs för att se vad som händer. Om nu hunden uppträder så att föraren vägleds till figuranten så har domarna endast pr-blemet att ta ställning till eventuella smärre brister i markeringen. Värre är det om hunden visar så grava brister att det kan bli frågan om att avbryta och beordra föraren tillbaka till stigen. Denna situation förekommer oftare med den rullmarkerande hunden. Det ställs inga krav på att hunden ska gå någon speciell väg i förhållande till sitt tidigare arbete utan det är tillfyllest att den målmedvetet leder föraren till figuranten. Om hunden inte längre leder föraren eller om den gör detta planlöst genom området är det domarnas sak att avbryta. Man kunde ju tycka att föraren skulle få använda sin tid efter eget gottfinnande men om hund och förare får springa omkring för länge i området blir det lätt fråga om sök i koppel vilket inte alls är meningen.

Ibland är domarna dock för snabba med att avbryta markeringen, kanske i medvetande om att i den del av rutan som hunden kom från finns ingen figurant. Det kan emellertid vara så att hunden gått en omväg eller att det kommit in en annan person än de utlagda figuranterna i området varför hunden bör ges en chans att påvisa.

I reglerna nämns en del om hundens uppträdande hos figurant. Domarna bör då tänka på att det inte är den aktuella figurantens upplevelse av situationen som avgör betyget. Figuranten ska endast tala om hur hunden uppträtt, domarna får sedan ta ställning till hur en funnen person sannolikt uppfattat hundens agerande. Det ska inte krävas att en hund skrämmer upp en person med så stor erfarenhet av hundar som en sökfigurant bör ha innan betygsneddrag blir aktuellt.

Man hör ibland talas om att en hund på grund av adrenalinutsöndring etc kan känna om en person är rädd, i tävlingssituationer gäller detta framför allt skydds- och söktjänst. Det är väl sannolikt att hunden har denna förmåga men hunden får trots detta inte uppträda illa mot figuranten enbart för att han/hon upplever situationen som obehaglig (alla figuranter kan drabbas av detta). Det är väl så att många personer som hunden kommer i kontakt med i praktisk tjänst blir mer eller mindre rädda och uppträder därefter. På SBK-figuranten ställs dock kravet att han/hon trots eventuell rädsla uppträder enligt anvisningarna. Om en hund går till angrepp mot en sökfigurant har denna givetvis rätt att freda sig men då har också hunden tävlat färdigt för den dagen (och för en kortare eller längre tid framöver).

För ett par år sedan diskuterades flitigt den så kallade norska sökrullen. Det gäller då en sökrulle som i bägge ändar är fästad i halsbandet, till skillnad från den traditionella som bara är fästad i ena änden. Reglerna talar endast om "en i halsbandet hängande rapportrulle", ingenting sägs om hur den ska vara fästad. Båda varianterna är således tillåtna. Den norska rullen kan ställas in så att den blir mer eller mindre svår för hunden att få tag i. Om den spänns upp högt så kräver den å ena sidan en viss teknik från hundens sida för att få grepp om, å andra sidan blir den svårare att spotta ut. Inget krav ställs dock på att hunden på kommando eller liknande ska kunna spotta ut rullen. Det räcker med att föraren tar rullen ur munnen på hunden.

Lydnadsmomenten är förhållandevis enkla att utforma bedömningsanvisningar för. Situationerna är standardiserade och så gott som ingenting sker utanför domarnas direkta uppsikt. Annat är det med söket där mycket försiggår i det fördolda och även det som syns kan sätta myror i huvudet på en domare. Följaktligen handlar många av de frågor tävlingssektorn får om just sökarbete, och ofta blir svaren av karaktären "Det beror på".

En del frågor berör hundens, förarens och domarnas uppträdande vid markering. Det kan inträffa en mängd olika, mer eller mindre hypotetiska, situationer. Vi kommer aldrig ifrån att det ställs krav på domarnas omdöme. För att de ska få tillfälle att använda detta krävs dock att de följer markeringen vilket i de flesta fall innebär att åtminstone en domare får lämna stigen. Det måste anses som fel att bägge domarna står kvar på stigen utan att kunna följa vad som händer vid markeringen. Domarna behöver inte nödvändigtvis hänga i hasorna på föraren, tvärtom är det ofta bättre med lite avstånd emellan. Domaren kan ändå välja sin väg så att hela händelseförloppet kan iakttas.

För att en förare ska få lämna stigen måste hunden ha påbörjat en markering. Hunden ska alltså ha skällt respektive återvänt till föraren med rullen. Vid skallmarkering räcker det med ett enda skall, senare uppehåll i skallgivningen får belasta markeringen. Vid rullmarkering ska hunden ha återkommit till förarens närhet med rullen, om den spottar ut rullen en bit från föraren så ses det som en brist i markeringen men hindrar inte att hunden kopplas upp och får påvisa. Man kan tänka sig att en skallmarkerande hund står vid figuranten och gnäller eller att föraren ser hunden som står och viftar på svansen. I sådana fall ska domarna inte tillåta föraren att lämna stigen eftersom någon markering inte påbörjats. Likaså kan man tänka sig att en rullmarkerande hund återvänder utan rullen i munnen men föraren anser sig se på hunden att den funnit figurant. Domarna ska då inte tillåta uppkoppling och påvisning. Då föraren lämnat stigen för att avhämta en skallmarkerande hund är det föraren som bestämmer hur förflyttningen ska ske: väg, tempo, eventuella pauser. Det förtjänar att nämnas att föraren kanske på grund av hörselnedsättning kan behöva lite längre tid på sig att lokalisera hunden men det bör inte belasta betyget så länge hunden inte brister i skallgivningen. Man kan också tänka sig det omvända, att en förare med hjälp av tur eller lokalkännedom springer rakt ut till en hund som bara gett ett fåtal skall. I ett sådant fall får brister i skallgivningen ändå anses föreligga.

Om föraren inte lyckas lokalisera den skällande (eller tigande) hunden utan stannar länge eller förflyttar sig mer eller mindre planlöst i området åligger det domarna att avbryta och säga åt föraren att gå tillbaka till stigen. Det räknas då som en blindmarkering. Samma gäller vid påvisning med rullmarkerande hund. Om hunden inte längre leder föraren eller gör det på ett planlöst sätt så avbryts påvisningen och hund och förare får gå tillbaka till stigen. Även detta räknas givetvis som blindmarkering. Domarna bör inte vara för snabba med att avbryta. Det kan vara så att hunden hittat en person som inte hör till tävlingen och att då direkt avbryta för att "därute ligger det i alla fall ingen figurant" kan vara fatalt. En rullmarkerande hund kan också välja konstiga vägar till och från figuranten. Det ställs inga krav på att hunden ska påvisa samma väg som den tog sig till eller kom från figuranten. Huvudsaken är att påvisningen är målmedveten och effektiv.

Ibland diskuteras om det ska anses som fel om en hund, då föraren ropat på den, lokaliserar och markerar figurant. Det sägs inget om att hunden ska prövas i att "ropas av" från figurant och de flesta förare ropar väl på hunden med avsikten att den ska arbeta sig tillbaka mot föraren, inte avbryta sökarbetet och komma direkt till sidan. Brister i kontakt mellan förare och hund kan i allmänhet konstateras ändå.För sökrutorna anges i reglerna bredd- och längdmått. Det innebär att rutan ska vara i princip rektangulär (kvadratisk i lägre klass). Mittstigen behöver förstås inte vara snörrät utan kan slingra fram, men kraftiga riktningsförändringar så att området exempelvis i elitklass får V-form måste anses strida mot reglerna.

I Norge förekommer tävlingsformer där hunden under sökarbetet ska markera större föremål  (ryggsäck, jacka etc) i terrängen. Att en hund som utbildats att göra detta handlar likadant om den skulle hitta ett stort föremål under en svensk tävling kan ses som sannolikt, hunden vet ju inte vilka regler den tävlar efter. I Norge har man bestämt att hund som markerar föremål vid en "vanlig" söktävling inte ska ges betygsneddrag härför, dock ges den ingen tidskompensation. Vi inför från 1997 samma anvisning i de svenska reglerna. Dock gäller att tävlingsledaren inte får placera ut föremål i området som störningar, anvisningen gäller för det fall ett föremål av misstag finns inom området.

För sökhunden finns två alternativa markeringssätt, vanligen kallade skall eller rulle. Rullmarkeringen har gamla traditioner, och var den enda markeringsformen för sökhundens föregångare sjukvårdshunden. Den i halsbandet hängande rullen har förändrats under årens lopp, och idag är den i bägge ändar upphängda så kallade norskrullen helt dominerande. Avsikten med rullen har dock inte ändrats, den ska användas så att hunden genom återvända med rullen i munnen talar om för föraren att den funnit figurant. Bortsett från denna situation (att hunden bär rullen i munnen från figuranten till föraren) skarullen bäras hängande i halsbandet. Detta gäller alltså även vid påvisningen, hunden ska före denna antingen självmant eller på kommando ha släppt rullen.

Sökhundsreglerna talar om att hund tillåts markera även större föremål (jacka, ryggsäck eller dylikt) som påträffas i området. Detta har en praktisk anknytning, då ju ett sådant föremål kan vara av stort intresse för en spaningsledning. Dock har vi inte på något sätt avsett att hundarna ska prövas i detta genom att arrangören placerar ut sådana föremål. Så vitt möjligt ska tävlingsmomentet begränsas till sök efter person. Dock skulle man kunna tänka sig att en utomstående person (bärplockare?) lämnar föremål efter sig i området utan att själv finnas i omedelbar närhet. Vi är ju också noga med att figuranterna ska ta med sig liggunderlag etc tillbaka till stigen. "Fasta installationer" som kojor etc finns givetvis kvar i området. Dagens regler, med bestämd ordningsföljd mellan klasserna, prövar inte hundarna i att konstatera att exempelvis en koja inte innehåller någon figurant. I förslaget till nya regler är den bestämda ordningsföljden borta, och det kan alltså ganska snart bli vanligt med gamla legor i området. Arrangören bör inte ge dessa en utformning som kan förväxlas med "större föremål", vilket kan bli fallet med smärre tält etc. I tveksamma fall bör domarna konsulteras i förväg, då det ju blir dessa som får ta ställning till en eventuell markering.

I sökhundsgruppen införs effektiv söktid. Det innebär att klockan stoppas då markering konstateras, och att den startas igen då söket börjar på nytt. Det innebär att mer arbete läggs på tävlingsledaren, vars uppgift dock hittills inte varit speciellt betungande under söket. Även i de tidigare reglerna har förutsatts att tävlingsledaren kan stoppa klockan temporärt i de fall störningar konstateras i eller kring sökområdet. Inte heller kravet på att kunna avgöra när en markering påbörjats är nytt. Det har sedan länge gällt, fast då endast för att avgöra om markeringen påbörjats inom tiden eller ej. Förmodligen kommer tempot under påvisningen att sjunka, vilket nog kan vara hälsosamt för både förare och domare. Även återgången till stigen kan bli mindre stressig än tidigare, då figuranterna ibland hetsats av förare vilkas söktid förbrukas. Förarens möjligheter att dra ut på uppehållet genom att dröja sig kvar ute i området begränsas genom att klockan startas då funktionärerna är tillbaka på stigen. I elitklass har den effektiva söktiden satts till högst 17 minuter, i de övriga klasserna är den effektiva söktiden samma som tidigare gällt för hela momentet. Som en konsekvens av införandet av effektiv söktid har alternativet momentslut efter markering på övertid utgått.

Sök på återvägen tillåts inte i någon klass. Som en konsekvens av detta kan föraren även i de lägre klasserna avsluta momentet genom att passera mittstigens slutmarkering.

I elitklass ställs krav på att hunden ska genomsöka hela området, oavsett funna och markerade figuranter. Momentet kan i elitklass alltså bara ta slut när tiden löpt ut eller föraren passerar mittstigens slutmarkering. Detta ger möjlighet till en friare placering av sista figuranten än tidigare, då alltid minst en figurant legat i slutet av banan.

Då flera klasser delar samma sökområde så är ordningen mellan klasserna valfri. Det accepteras alltså att gamla legor kan finnas inom området, men givetvis ska “lösa installationer” som liggunderlag etc tas in till stigen.

Mittstigen ska bara märkas med meterangivelse på var hundrade meter.

I samtliga klasser ska finnas en öppet placerad figurant, som hunden kan se och utan problem komma i kontakt med. “Öppet placerad” ska inte tolkas som att figuranten ska kunna ses på långt håll, utan handlar om hur dold figuranten är när hunden väl kommit fram.

Den förkättrade formuleringen om markering av större föremål har gjorts om.

I reglerna sägs uttryckligen att rutan ska vara så överskådlig att hunden endast temporärt kan komma utom synhåll. Det innebär inget förbud mot skogsrutor, så länge de inte är alltför igenvuxna. Sannolikt är det bara ett litet fåtal av dagens rutor som inte uppfyller kravet.

De nya sökhundsreglerna med effektiv söktid har gett upphov till en del frågor. Egentligen introducerades inte några nya problem i och med den effektiva söktiden. Tävlingsledaren har redan tidigare behövt kunna stanna klockan och sätta igång den vid ett senare tillfälle i de fall störningar påträffas i rutan. Även problematiken kring när en markering kan anses vara konstaterad har funnits tidigare, men då har det “bara” gällt om markeringen påbörjats inom tiden och figuranten således ska få inräknas.

Domare och tävlingsledare har förut kanske nöjt sig med att vara speciellt uppmärksamma på om hunden inlett en markering då tiden börjar löpa ut. Nu ställs kravet att de är på alerten hela tiden. En skallmarkerande hund anses ha påbörjat sin markering då domarna eller tävlingsledaren hör skallgivningen, då stannas klockan. Oftast sammanfaller väl denna tidpunkt med när föraren hör hunden men undantag kan finnas. Om föraren hör hunden först så finns väl anledning för denne att uppmärksamma de övriga på vad som sker. Om domarna eller tävlingsledaren hör hunden först så tecknar de lämpligen diskret åt varandra och ser till att klockan stoppas. Den rullmarkerande hunden anses ha påbörjat sin markering då den kommer inom synhåll med rullen i munnen. Även här kan det upptäckas vid olika tidpunkter av de inblandade och i princip gäller då samma som vid skallmarkeringen. Det kan i sammanhanget påpekas att föraren inte kan undvika en blindmarkering genom att inte koppla upp hunden som återvänt med rullen.

Sök på återvägen är nu inte tillåtet i någon klass. Det har framförts åsikten att det på något sätt skulle skrivas ut i reglerna. Dock var det väl snarare möjligheten att söka på återvägen som måste anges, grundregeln är ju att föraren anvisas en mittlinje att avancera längs. Avancemanget innebär förstås att föraren inte får gå tillbaka på linjen. Det kan hända att hunden vänder tillbaka i området och markerar en figurant som föraren redan passerat. Vid återförandet av denna figurant möter det inget hinder att föraren går genaste vägen till mittlinjen men söket får inte påbörjas förrän föraren förflyttat sig åtminstone till utgångspunkten för avhämtandet/påvisningen. Om hunden markerar längre fram i området så kan likaledes återförandet ske rakt ner till mittlinjen och föraren kan då påbörja söket där om så önskas, eller på något annat ställe mellan denna punkt och utgångspunkten för avhämtandet/påvisningen. Som en konsekvens av det borttagna återsöket kan nu även i de lägre klasserna momentet avslutas genom att föraren kliver över områdets slutmarkering.

En del diskussion har uppstått kring vem som säger åt figuranten att komma fram ur sitt gömsle. I Brukshunden 3/93 har vi nämnt att tävlingsledaren eller medföljande domare gör detta. Det har uppenbarligen funnits olika praxis för detta och måhända har domarna känt sig pressade av att söktiden belastas av deras eventuella saktfärdighet och helt överlåtit åt föraren att ta fram figuranterna. Nu har stressmomentet med den tickande klockan försvunnit och det finns då alla skäl att som domare även följa vad som händer då figuranten tas fram. Lämpligen visar föraren bara var figuranten ska finnas och drar sig därefter tillbaka med hunden under kontroll. Även den rullmarkerande hunden ska förstås vara okopplad i detta läge. Sedan säger domaren eller tävlingsledaren åt figuranten att komma fram och ger den hjälp som kan behövas med öppning av luckor etc. Föraren har ingen skyldighet att lista ut hur figuranten ska tas fram, eller hjälpa figuranten ut ur gömslet. Detta med rutinerna kring framtagandet av figuranterna ska inte tillmätas orimlig betydelse och bli föremål för någon sorts bedömning (hundens uppträdande då figuranten kommer fram ingår givetvis i bedömningen). Figuranterna ska också ha fått så tydliga instruktioner att de vet vad som förväntas av dem. I allmänhet sker ju inget dramatiskt vid avhämtandena/påvisningarna. Det kan dock hända att en påvisning inte har den önskade tydligheten, eller att en skallmarkerande hund lämnar figuranten och kommer föraren till mötes. Domarna måste alltså ha uppsikt över händelseförloppet ända tills ekipaget är framme hos figuranten. Vid återförandet av figurant till mittlinjen har förarna olika åsikter om var de vill ha funktionärerna. En del vill ha dem framför och en del vill ha dem bakom. Vi ser inget skäl att inte tillmötesgå förarens önskemål i detta avseende. Visserligen är det lite svårare att bedöma om hunden förs “fritt men under kontroll” om ekipaget är bakom domaren, men dels går det att uppfatta ändå, dels ska inte bedömningen inriktas på detaljer vid återförandet. Ett måhända hypotetiskt fall som skulle kunna inträffa i och med den effektiva söktiden är att föraren vill ha funktionärerna bakom sig och sedan går extremt långsamt. Då tar lämpligen domaren över och går i normal takt ner till mittlinjen varefter klockan startas när funktionärerna är tillbaka.

Följande text publicerades i Brukshunden 3/93 (finns också i Tävlingspärmen kapitel 11.2) och har fortfarande aktualitet: “En dold sökfigurant ska hunden endast kunna etablera vittringskontakt med. Hunden ska alltså inte före eller under markeringen kunna se, eller komma in till, figuranten. Det ställs inga krav på att föraren sedan ska klura ut hur figuranten ska tas fram ur sitt gömsle. Det räcker med att det av hundens markering framgår var figuranten ligger. Tävlingsledaren eller medföljande domare säger åt figuranten att komma fram.”.

Lämpligt är att på morgonen ha en genomgång med figuranter, domare och tävlande om hur framtagningen ska gå till.

Vid återgången till mittlinjen avgör föraren om figuranten ska gå framför eller bakom ekipaget. Domaren avgör själv sin placering vid återgången.

Domarna har möjlighet att avlysa en tävling om sökområdet inte kan anses uppfylla reglernas krav på “starkt kuperad och betäckt terräng”. Även figurantlegorna är av betydelse men där finns oftast möjligheten att rätta till ev brister. Även om domarna bestämmer sig för att använda en bana de känner sig tveksamma inför bör det inträffade rapporteras till distriktet och följas upp inför kommande tävlingar.

Reglerna anger att hunden ska söka enligt förarens dirigering. Ordet dirigering kan orsaka tolkningsproblem, vad som avses är att hunden ska söka enligt förarens anvisning. Huvudvikten med momentet är att hunden finner föremålen, men en viss systematik i arbetet bör finnas.

Om hund under apportering av ett funnet föremål får vittring på ett annat och då byter bör visst betygsavdrag ges. Om hunden på väg till föraren plockar upp ytterligare ett föremål bör betyget inte påverkas. Om en hund byter grepp på ett föremål bör detta inte jämställas med tuggande.

Reglerna anger inget max-betyg för situationen då en hund både gjort en blindmarkering och missat en figurant. Felen ger var för sig max-betyg 7, rimligen finns det ett utrymme för att godkänna en hund som noterats för bägge men marginalen för ytterligare anmärkningar är då liten. Det förekommer också att domare inte räknar det som två fel utan att “figuranten blev en blindmarkering” i stället. Det gäller väl speciellt om domaren känner sig övertygad om att hunden hittat figuranten och tagit rullen där men sedan inte påvisar. Dock är det även då så att hunden gjort två fel: blindmarkering och missad figurant. Man kan jämföra med hunden som senare återvänder till figuranten och då gör en korrekt markering.

Under sökarbetet händer det inte sällan att domarna anar att hunden betett sig på ett visst sätt men de är inte riktigt säkra. Någon total vetskap om vad som förevarit ute i området går inte att få (förutsatt att området uppfyller reglernas krav). Domarna kan begära upplysningar från figuranterna om deras iakttagelser. Det görs ofta vad gäller hundens uppträdande mot figuranten, denne ska då inte redogöra för sin uppfattning om hunden (snäll, hotfull etc) utan bara beskriva hundens beteende. Det är sedan domarnas sak att ta ställning till om hundens uppträdande ska orsaka betygs neddrag. Hur hunden uppträder precis invid, kanske i fysisk kontakt med, figuranten bör denne kunna ge god upplysning om. Större försiktighet måste iakttas när det gäller vad hunden gjort eller inte gjort längre ifrån figuranten.

Figuranternas placering (dolda, delvis dolda etc) gör att de ofta inte har speciellt bra uppsikt över omgivningen. Områdets kupering kan göra synfältet begränsat även för en öppet placerad figurant. För att domarna ska kunna dra slutsatsen att hunden hittat men lämnat figuranten för att sedan återvända och komma till markering måste krävas att hunden tydligt tagit kontakt med figuranten. En hund kan annars komma mycket nära en figurant men om vinden ligger “fel” så uppmärksammar inte hunden den orörliga figuranten. I det sammanhanget bör påpekas att vindriktningen i ett starkt kuperat terrängparti kan variera väsentligt, både mellan olika ställen och över tid. Ibland misstänker domarna att en rullhund egentligen inte tagit rullen hos figuranten men trots det visat på korrekt. Här finns det skäl till ännu större försiktighet. Hunden har kanske “fjärrmarkerat” figuranten, ett beteende som oftast kan vara mycket riskfyllt men kanske just denna gång fungerade bra. Om domarna hävdar att hunden egentligen blindmarkerat så leder det ju i detta fall till avdrag för såväl det felet som för en missad figurant ty den figurant hunden påvisade måste ses som förbrukad. Domarna måste alltså ha mycket bra underlag för att kunna göra en sådan bedömning.